Indisk fingerört ´Miss Willmott´
Miss Willmott levde för sina trädgårdar - har du plats för en ´Miss Willmott´ i din trädgård?
Potentilla nepalensis ´Miss Willmott´
´Miss Willmott´ är en lättodlad, snabbväxande fingerört som passar fint i massplanteringar.
I juli och september får plantan rosa blommor med mörkare, rosarött öga. Blommorna är ca 3 cm breda. Bladen är vanligen femfingrade.
Växtsättet är något löst och utbrett.
Plantan når upp till en höjd av ca 50 cm.
Plantering
Plantan föredrar väldränerad, gärna kalkhaltig jord i ett soligt eller halvskuggigt läge.
Undvik att plantera på våta ställen.
Skötselråd
´Miss Willmott´ är lättodlad och kräver inte mycket skötsel.
På våren tas de gamla fjolårsbladen bort. På våren brukar man även gödsla plantan. Om den växer dåligt kan det vara ett tecken på näringsbrist.
Under torra perioder behövs ibland extra vattning.
Övrigt
Plantan har fått sitt namn efter Ellen Ann Willmott (1858-1934).
Hon ägde tre trädgårdar- i England, Frankrike och Italien. I dessa lär över hundratusen olika arter ha planterats, och som mest arbetade över hundra trädgårdsmästare med att sköta dem.
Miss Willmott bekostade expeditioner för att söka efter okända växter i Kina och mellanöstern, och gav ut två böcker med illustrationer från sina trädgårdar.
Hon var en viktig medlem i The Royal Horticultural Society, umgicks med kungligheter och fick flera medaljer för sitt arbete. Drygt sextio växter har namngetts efter henne eller hennes engelska trädgård, Warley Place.
Slutligen sinade pengarna. Hon blev tvungen att sälja sina trädgårdar på kontinenten och sina personliga tillhörigheter. Hon dog i ensamhet och hennes Warley Place såldes för att täcka skulderna. Trädgården förvandlades senare till naturreservat.
Släktnamnet Potentilla är ett gammalt namn som betyder kraftfull. (Jämför potent och potential.) Namnet har det fått eftersom många arter av detta släkte användes medicinskt.
Fingerört är släkt med tok. Blombladen på flesta fingerörter är vanligen fem, så även på denna sort.
Den fembladiga blomman har haft historisk betydelse eftersom det stod som en symbol för styrka, lojalitet och ära. Från 1033 fram till 1400-talet användes dess form flitigt i kyrkoarkitekturen, inte minst i Frankrike och Storbritannien.